polispolispotatisgris.
Hua. Igårkväll jobbade jag, & när jag nästan var klar för kvällen, blev jag sådär extremt pinknödig. Ni vet, sådär så man måste spänna hela kroppen & får svettningar. De flesta vet nog hur jag menar. Det är inte kul!
Iallafall så var jag nästan klar för kvällen, & behövde bara köra tillbaka till lokalen. Det är bara det att det är ganska långt till den här lokalen, plus att det är 30-väg sista biten. Jag brukar aldrig någonsin köra fortare än just 30 där.. jag är alldeles för rädd för polisen! Så jag ligger precis på 30-strecket, varje gång. Jag tycker att jag är väldigt duktig på det & tror att de flesta skulle ligga lite över.
Men, så till saken. Igår var jag då, som sagt, väldigt pinknödig. Så kommer jag där, svänger in på 30-sträckan, & känner att jag kommer pinka på mej vilken sekund som helst. (det känns ju som att man ska göra det varje gång man får en såndär panikattack, men det händer ju aldrig, som tur är. pepparpeppar!) Jag tänkte att "det gör väl inget om jag kör 40 för en gångs skull"? Jag brukar ju alltid vara så duktig, & enda gången jag är tvungen att passera 30-strecket, kan jag väl inte ha sån otur att träffa på polisen?
Men tror ni inte på fan! Jag kommer där i vild förtvivlan & där i mörket kommer självaste polisbilen, från höger!! Då höll det verkligen på att hända en liten olycka där i bilen. Jag blir nog stressad & nervös när jag möter polisbilen i vanliga fall. Tankar som "har jag bältet på mej"?, "har jag druckit"?, "är det nåt konstigt med bilen"? osv., börjar omedelbart snurra runt i huvudet.
Men jag tog mitt förnuft till fånga & tryckte på bromsen. & hoppades att de inte skulle ha lagt märke till de extra 10 km/h. Jag stannade eftersom de kom just från höger, & var inte alls så kaxig längre. Polisbilen stannade också, av någon anledning. Så där står vi i en korsning, pinknödiga jag & poliserna, precis när jag kört på tok för fort (kanske en liten överdrift, men :)). Jag blev, självklart, en aning frustrerad där jag sitter & önskar att jag just nu var någon annanstans.. & polisbilen står stilla. Min hjärna fick en snabb tanke att jag skulle kunna trycka ner gasen i botten & snabbt parkera bilen, springa in på jobbet & låsa in mej på toaletten. Jag hade ju företagsbilen så hur skulle de kunna bevisa att det var jag som kört bilen? Men än en gång tog jag mitt förnuft till fånga, på något jäkla vänster. Mitt tålamod var inte på topp i denna stund. Gav poliserna en arg & samtidigt frågande blick som i "varför i helvete stannar ni? NI KOMMER FRÅN HÖGER! KÖR!"
Efter något som kändes som en evighet pruttade de iväg, utan att blinka. Jag fick allt köra efter dem i säkert 20 km/h, med både hjärtat & urinblåsan i halsgropen tills jag kom till jobbet. Sen sprang jag.
Jag kommer aldrig mer överskrida 30-strecket.
Om jag inte får en såndär attack igen, vill säga.
Iallafall så var jag nästan klar för kvällen, & behövde bara köra tillbaka till lokalen. Det är bara det att det är ganska långt till den här lokalen, plus att det är 30-väg sista biten. Jag brukar aldrig någonsin köra fortare än just 30 där.. jag är alldeles för rädd för polisen! Så jag ligger precis på 30-strecket, varje gång. Jag tycker att jag är väldigt duktig på det & tror att de flesta skulle ligga lite över.
Men, så till saken. Igår var jag då, som sagt, väldigt pinknödig. Så kommer jag där, svänger in på 30-sträckan, & känner att jag kommer pinka på mej vilken sekund som helst. (det känns ju som att man ska göra det varje gång man får en såndär panikattack, men det händer ju aldrig, som tur är. pepparpeppar!) Jag tänkte att "det gör väl inget om jag kör 40 för en gångs skull"? Jag brukar ju alltid vara så duktig, & enda gången jag är tvungen att passera 30-strecket, kan jag väl inte ha sån otur att träffa på polisen?
Men tror ni inte på fan! Jag kommer där i vild förtvivlan & där i mörket kommer självaste polisbilen, från höger!! Då höll det verkligen på att hända en liten olycka där i bilen. Jag blir nog stressad & nervös när jag möter polisbilen i vanliga fall. Tankar som "har jag bältet på mej"?, "har jag druckit"?, "är det nåt konstigt med bilen"? osv., börjar omedelbart snurra runt i huvudet.
Men jag tog mitt förnuft till fånga & tryckte på bromsen. & hoppades att de inte skulle ha lagt märke till de extra 10 km/h. Jag stannade eftersom de kom just från höger, & var inte alls så kaxig längre. Polisbilen stannade också, av någon anledning. Så där står vi i en korsning, pinknödiga jag & poliserna, precis när jag kört på tok för fort (kanske en liten överdrift, men :)). Jag blev, självklart, en aning frustrerad där jag sitter & önskar att jag just nu var någon annanstans.. & polisbilen står stilla. Min hjärna fick en snabb tanke att jag skulle kunna trycka ner gasen i botten & snabbt parkera bilen, springa in på jobbet & låsa in mej på toaletten. Jag hade ju företagsbilen så hur skulle de kunna bevisa att det var jag som kört bilen? Men än en gång tog jag mitt förnuft till fånga, på något jäkla vänster. Mitt tålamod var inte på topp i denna stund. Gav poliserna en arg & samtidigt frågande blick som i "varför i helvete stannar ni? NI KOMMER FRÅN HÖGER! KÖR!"
Efter något som kändes som en evighet pruttade de iväg, utan att blinka. Jag fick allt köra efter dem i säkert 20 km/h, med både hjärtat & urinblåsan i halsgropen tills jag kom till jobbet. Sen sprang jag.
Jag kommer aldrig mer överskrida 30-strecket.
Om jag inte får en såndär attack igen, vill säga.
Kommentarer
Postat av: Dessi
Haha, så typiskt! ;P Tur att du inte fick böta iaf! ;D
Trackback
